En tillbakablick #2

Jag visste helt klart inte vad jag gav mig in på när jag träffade dig. Du var till en början en temporär löning på ett temporärt problem. Vårt förhållande var harmlöst och vi trodde oss veta precis vad vi höll på med. Men utan ens en förvarning drog du med mig på allt farligare äventyr. Livet blev till ett spel - hur långt kunde vi gå utan att faktiskt stryka med själva? Hur illa kunde det bli och hur mycket kunde vi förstöra? Dagarna blev allt mer oförutsägbara, och det var bara ett mirakel som kunde rädda oss nu. 

 

19.06.2018 kl. 18:52

En tillbakablick

"Förut hoppa du som en studsboll" 

Citat av jw 17.06.2018

Tänk vad mycket lite stabilitet kan göra.

17.06.2018 kl. 20:30

9 juni 2018

Kunde inte vi bli bättre än så här?

Var på vägen gick det fel?

09.06.2018 kl. 19:53

Det nattsvarta

Jag läser gamla texter: brev, korta skildringar av händelser, dikter och noveller. En känsla av sorg infinner sig när jag tänker på hur ledsen jag faktiskt har varit. Jag är dock stolt över hur långt jag har kommit i mitt tillfrisknande, men samtidigt livrädd för det nattsvarta som flera gånger har lamslagit mig. 

Vi ska inte ta ut någonting i förskott. Det kan hända att det får gå bra nu. 

29.05.2018 kl. 21:37

Disney

Ibland drömmer jag mig tillbaka till barndomen.

Sörjer över att den tiden aldrig kommer tillbaka.

01.05.2018 kl. 21:52

Brevet Du gav

Om Du visste hur mycket det där brevet betydde för mig, och betyder än idag. Det är en ägodel som betyder allt för mig. 

Jag ser Dig framför mig när jag läser. Jag hinner knappt påbörja den första meningen innan tårarna rinner ner för mina kinder. 

Det är vackert.  

23.04.2018 kl. 20:31

Avtrubbad

Det slår mig att jag inte bara förlorat mina dalar, utan även min kapacitet till att känna glädje och lycka. Jag skyller på medicinen, för det är det enda jag kan skylla på. Ack vilken tomhet. 

Någonting måste hända. Någonting bör hända för att jag ska kunna leva livet fullt ut - för det kan jag inte. Inte så här. 

Jag är avtrubbad. Känslolös. Jag andas, men jag lever inte. 

04.04.2018 kl. 21:11

Vem är jag nu?

Jag döpte min blogg till uppochner, av den enkla anledningen att det var så mitt liv kändes. Det var antingen upp, eller så var det ner. Allting däremellan var tråkigt och skapade en känsla av tomhet. Tack vare medicinerna pendlar jag nu i en mänskligare berg- och dalbana: Jag känner inte någonting för mycket. 

Det är tomt, det kan jag erkänna. Jag saknar mitt intensiva liv med tydliga toppar och dalar. Medicinen gör att jag får lära känna mig själv en gång till. Vem är jag utan depressioner och eufori? Vem är jag nu?

 

02.04.2018 kl. 12:19

Plötsligt bakslag

Plötsligt var ångesten framme igen. Griper tag i mig och nuddar varje del av min vardag. Så svårt att veta vad som är vad, och vad som inte är någonting. Alla har sämre perioder, frisk till pappers eller inte. Jag hoppas så innerligt över att detta inte är ihållande.

06.03.2018 kl. 19:51

De mörkaste vrår

Jag levde så länge i de mörkaste vrår. Trångt och omänskligt isolerat.

Det var det enda jag visste.

Det var det enda jag kände till. 

Trots allt det mörka fann jag ändå en trygghet i det deprimerande och dystra. Det var så jag hade växt upp. Jag vill inte säga att jag är fri, för det är jag inte. Blotta vetskapen om att det kan vara bättre och sämre, får min kroppsbehåring att resa sig likt när djuren förbereder sig för att strida eller fly. Jag är inte fri. Naiv skulle jag vara att ens försöka låtsas.

04.03.2018 kl. 19:45

En sak i taget

Stressen griper tag i mig likt händer strypandes runt min bleka hals. Är det nu jag ska springa? Ska jag vända höger eller vänster först?

Försöker intala mig själv om att det är nu man ska använda dig av färdigheten en sak i taget. Mitt i kaoset inser jag att jag inte ännu är klar. Det kändes som om det hade blivit lättare att andas. Det visade sig att fastän det står svart på vitt att jag får ta en paus, så fortsätter verkligheten.

Verkligheten får gå utan mig. För jag vill inte vara med. Ändå måste jag fortsätta. Med verkligheten framåt. 

02.03.2018 kl. 15:35

Lagom

Att vara lagom. Finlanssvenskarnas ord för när någonting inte är för bra, men inte heller för dåligt. Endast lagom.

Så vill jag leva mitt liv. Även fast det är roligare med friska och klara vindar där man kan dansa runt som en fri fågel. Det är dock de avgrundsdjupa dalarna jag vill akta mig för. De kan jag inte slippa om jag väljer att leva över gränsen till euforin. På gränsen kan jag gunga, men inte längre än så.  

02.03.2018 kl. 15:26

28 feb 2018

"Do not take life too seriously.

You will never get out of it alive"

 

28.02.2018 kl. 20:58

Vila i frid

Du var någon som alltid fanns där. Du fanns där medan tårarna rann ner för mina kinder, men också när jag levde i livets lyckorus. Hos dig har jag fått vara den jag är. Nu finns inte längre mer än minnen.

Ett hemmagjort kors pryder din grav och det är tomt. Du kommer vara saknad. Du är oerhört saknad. Jag visste denna dag skulle komma, men jag kunde inte ha förberett mig mer. Det var för tidigt. Det är alltid för tidigt för en bortgång. 

Jag saknar dig J.

Jag älskar dig. 

Vila i frid ♥

28.02.2018 kl. 19:50

Undringar

Ibland undrar jag hur livet skulle sett ut utan terapi.

Ibland, men inte alltid, undrar jag hur livet skulle ha sett ut utan sorg.

Idag undrar jag. Så pass att jag kan vrida texten ur en dammig hjärnverksamhet.

Jag undrar över livet och mina känslor.

Ut ur det hittar jag inte.

Inte idag.

28.02.2018 kl. 17:39

Ord. Ologiska klokheter. Poesi. Dikt. Rytm. Musik. Meningar. Texter
Alla dessa ord beskriver den här sidan ganska väl. 
Ung vuxen i ordens egna värld.

#fuckpsykiskohälsa