Min räddning

Kanske jag först behövde gå riktigt sönder för att kunna bygga upp mig själv som människa. Kanske var det helt enkelt min räddning. 

"She´s running, a hundred miles an hour - in the wrong direction"

Publicerad 17.08.2017 kl. 22:39

We can´t give up yet

Does anybody hear her?

Can anybody see?

or does anybody even know she´s going down today?

 

Otaliga gånger har jag legat på golvet i fosterställning och skrikit ´varför, varför, varför?´. Jag har legat vaken i timmar av rädslan för att somna och vakna upp till samma helvete. Jag har skrikgråtandes kastat mig in i betongväggar medan jag innerligt önskat att få dö. Jag har gett upp, så jävla många gånger. Lika många gånger har jag rest mig igen - inte alltid starkare, men jag har fått leva.

We can´t give up. Not yet. 

 

Publicerad 15.08.2017 kl. 23:27

Bra, perfekt, skitlångt och välformulerat

Kanske stämmer det som folk säger, att du är din egen största kritiker. Önskar så att jag kunde skriva, men just nu blir det för mycket krav för att jag ska få fram några ord. Det ska låta bra, det ska se perfekt ut och det ska helst vara skitlångt och välformulerat. Vahh? Nej vadå perfektionism. 
Publicerad 15.08.2017 kl. 21:03

Ärr för livet

Ärren pryder min hud - så vackert, så fult - ambivalens. Beroende som beroende. Bara ett till, sedan får det vara slut. Det kommer aldrig ta slut. Någonting som jag kommer få kämpa med för resten av mitt liv. Självskadebeteende, missbruk, ätstörningar... Det är straffet jag kommer att få ta för att jag en gång valde att straffa min kropp för att hantera mitt inre kaos. Ett kaos som hela tiden stegrades oavsett vilket väg jag valde. Saken är den, att jag hela tiden valde den destruktiva vägen. Skillnaden i sättet att skada mig själv var bara att en del inte syntes lika tydligt som andra. Gemensamt för alla beteenden är dock att alla syntes på något sätt förr eller senare. Så i slutändan gav det samma resultat i alla fall - ärr för livet.
Publicerad 14.08.2017 kl. 02:17

14 augusti 2017

Det bränner. Den där känslan som får en att vilja riva huden i hundratals bitar. Ångest. Jag funderar fortfarande ännu idag hur jag kunde hamna här av alla ställen, hur kunde mitt liv präglas av självdestukrivitet? De säger att det blir bättre, och det blir det säkert - frågan är bara när? Jag har kämpat så länge, det känns som om det aldrig kommer att ta slut. Du sa att det inte var någonting att gråta över, och jag vill så gärna tro att du hade fel. Men jag vet inte hur vi ska överleva det här. Jag vet inte om det bara är min patetiska hjärna som hittar på allting, eller om det är Du som hade rätt. För oavsett, så är det ett faktum att någonting inte står rätt till. Frågan är bara vad.
Publicerad 14.08.2017 kl. 02:06

Ologiska klokheter en natt i augusti

Fasaden har fallit. Kriget kommer ikapp. Det är nu jag brukar springa. Hårt. Det andra alternativet är att stanna upp, rida ut stormen och finna sig själv där bland glasskärvorna. Helst utan att skära sig på alla kanter. 

Andas människa, lär dig för fan att andas. Jag trodde jag var hel nu, och att det värsta var över. Det visade sig att jag hade fel, och sällan har jag behövt ord mer än vad jag behöver dem nu. Om vi nu ska hitta ett mindre destruktivt sätt att hantera livet på kan vi ju lika bra använda förmågan till att uttrycka sig i skrift. Smärta är egentligen bara ett ord tills vi ger det mening, och i meningen kan vi finna tröst. Kanske. Osäkert. Hur lappar man ihop brustna själar? Hur ska vi kunna hitta en mening i smärtan? Jag vill inte tro att allt har varit förgäves. Insikten om att det var en fasad jag har gått och burit på ger mig lite mer förståelse. Kanske behövde jag en paus från lidandet, för att kunna fortsätta. Kanske behövde jag få ha en fasad för att kunna få vila. Smärta och lidande kommer sällan lägligt, och så är det också i det här fallet. Jag har verkligen inte tid med det här, för det tar tid. Det tar tid att samla ihop alla glasskärvor, och sedan dessutom lappa ihop de nya sår och som skärvorna orsakar. Lovely, right?

Ologiska klokheter. Kanske försöker jag helt enkelt för mycket..

Du rev mig i bitar. Lycklig över att någon kan nå mig, men onödigt smärtsamt.

Publicerad 10.08.2017 kl. 23:54

Upprivna sår

De där orden som faktiskt får en att stanna upp och reflektera. 

"Vad ska du ännu ha förstört? Vad har du ogjort?"

Smärta. Jag önskar det var en dröm, men smärtan är verklig. Hon är suverän. Alla korten på bordet, och det känns som om jg har gett bort den sista av självrespekten. Hon öppnade såren igen, och där satt jag medan människorna strödde salt i dem. Så ärligt, så brutalt. Men sanningen kommer vi inte ifrån. Kanske behövde såren rivas upp. Kanske behövde jag konfronteras med det som kanske kan komma och bli det oundvikliga. Står öga mot öga med sanningen, och jag kan inte fly mer. Det är försent att vända om nu. Det här är början på resten av mitt liv.

Publicerad 10.08.2017 kl. 23:30

Dränker känslorna i musiken

Hanterar mina känslor med ABBA, ABBA och lite mer ABBA. Försöker hitta den borttappade tryggheten, i musikens egna värld. Rotar i gamla musikalbum, till den tid när mina föräldrar var unga. Dansade de också hejvilt till svenska artister samt svenska 80-talslåtar? Vilka låtar var deras trygghet i livet? 

I have a dream

a song to sing

To help me cope

with anything

Om jag spelar på full volym kanske smärtan går över. Du vet, den där subjektiva känslan i bröstet som får en att vilja kasta sig på golvet och gråta en flod. I stunden är det kämpigt. I stunden vill jag inte vara här. Men det finns ingenting som heter en paus från livet, så här sitter jag ihopkurad i min säng med ett enda alternativ - fortsätt andas. 

 

 

Publicerad 07.08.2017 kl. 19:36

Desperation

Jag frågar mig om och om igen - hur kunde det bli så här? Hur kunde livet präglas så mycket av självdestruktivitet att det till slut inte fanns någon trygg plats i livet? Desperationen kväver mig och jag har ingenstans att ta vägen. Tornadon härjar fritt och det finns ingenstans att gå.

Tyck inte synd om mig, utan tyck om mig för den jag är. 

Publicerad 07.08.2017 kl. 19:13

Det enda som finns kvar på näthinnan

Ilskan som uppstår då man raderar det som inte skulle raderas, glad idag.

Nu är endast dikten några tomma ord som är fastetsade på näthinnan. 

Musik

Fångad i dess rytm

Igår dansade jag runt till musiken

Idag drunknar jag

Musik

Utan dig finner jag inga ord att berätta

Punkt. 

Det känns som att någonting saknas. Dikten var bättre oraderad

- Ett desperat försök att återskapa det förlorade. - 

Publicerad 05.08.2017 kl. 17:33

Two words about addiction

Two words about addiction. 

It sucks.

Ändå vet jag inte om jag ångrar det. Oklart. Det jag vet är dock att det går lätt att falla dit, och sen kommer du alltid vara där. Oberoende om du är beroendefri för stunden - faller du så faller du, hårt. 

Inget jag egentligen tänkte på. Då. De där dagarna då det var den enda trösten jag kunde komma åt. Förmodligen tänkte jag inte alls. För vem tänker egentligen särskilt mycket då de håller på att kvävas, av sig själv? I did, but I did´nt. I fell. Hard. Det enda man egentligen gör om och om igen, är att lura sig själv. 

Endast den här gången. Sedan är det över.

Publicerad 05.08.2017 kl. 17:17

4 september 2015

Bär mig när jag inte längre orkar gå,

se mig när jag inte längre orkar finnas.

Hoppas när dagen äro så grå,

hjälp mig se tillbaka, och minnas.

 

Publicerad 04.09.2015 kl. 19:59

Ord. Ologiska klokheter. Poesi. Dikt. Rytm. Musik. Meningar. Texter
Alla dessa ord beskriver den här sidan ganska väl. 
Ung vuxen i ordens egna värld.

#fuckpsykiskohälsa

Senaste kommentarer